Ni vet ju dom där knackningarna i mitt sovrum som jag berättat om här och även här? Det kommer mer! Lampan i hallen började helt plötsligt fungera igår. Hon som bodde här innan lämnade kvar taklampan i hallen, men jag har än idag inte orkat fixa nya lampor till den. Folk har gång på gång tryckt på lampknappen när det stigit in i den kolsvarta hallen och muttrat, trots det inga nya lampor köpta. Igår tröck Jessica på lampknappen och lampan i taket lös upp hela hallen som aldrig förr. Skumt! MEN...det kommer mer!

Isse kom förbi mig på dagen idag och vi satte oss i soffan och bestämde oss för att köra lite "häxgrejer" bara sådär. Rakt av bara! Att vi sitter och gör det i just MIN lya efter allt som hänt?? Ja, jag tänkte inte så långt där va. Iaf, mitt i allt så slår fönstret i köket upp. Den vajar fram och tillbaka och smäller upp med en hög fart. OBS! Det är vindstilla ute. OBS! Det öppnas uppifrån och har aldrig rört på sig trots att det t.o.m har varit orkan ute. Både jag och Isse tänker samma sak och kollar först på fönstret och sen ut på trädet samtidigt. Grenarna är HELT slaka och flingorna faller långsamt rakt ner. Jag ryser bara jag skriver det här. Vi ramlade verkligen av pinnen vid denna händelse, rysningarna spred sig ändå upp till kinderna. HELVETE!

Vi bestämmer oss för att ringa en kvinna. Ett medium som sammarbetar med de från programmet "Det okända" bl.a. OBS! Denna kvinna har aldrig sett, pratat med mig, eller varit i min lya. Denna kvinna har INGEN aning om vem jag är. Så säger denna kvinna, bara rakt av när vi berättat om alla olika ljus och händelser i lyan: "Men vad trevligt, det är en man med lite grått stubb på sidorna och tunnhårig nästan flint uppe på skallen, han är kort och rund". Hon beskriver rakt av vad han varit med om och att han hade ont i ena benet, inte benen utan ENA benet. "Caroline behöver inte vara orolig, det är hennes morfar som hälsar på henne. Han vill bara se till han hon mår bra". Satan vilka skakningar som växte fram i min kropp där kan jag säga. Jag stack från lyan efter det där. Rakt ut! Innan min morfar gick bort fick han inte en propp i huvudet utan flera som i sin tur ledde till att han blev förlamad på ena sidan av kroppen. Hoja, vart ska jag ta vägen? Dock känns det bra att veta att det inte är någon dåre som hälsar på mig utan min fina morfar. Dock så har jag aldrig känt det så där jätteobehagligt att ständigt känna mig iakttagen i min egen lya, men det är väl för att det just är min morfar som är här också. Min skyddsängel? Just nu känns det tryggt iaf. Nu vet jag äntligen varför!