Sitter och väntar på att min karl ska ringa mig så vi kan säga godnatt till varandra. Känner mig helt lam. Varit utanför dörren typ 15min totalt sedan i lördags. Har inte orkat, tårarna har varit för nära och klumpen har varit för stor i halsen. Idag var jag iaf tvungen att gå ut och köpa toapapper. Har så mycket inplanerat i vår som jag egentligen borde vara glad över, men livsgnistan är totalt försvunnen. Vet att det blir bättre med tiden, men när? Ärligt talat så har jag aldrig mått sämre än vad jag gör nu, nog har jag varit med om kriser förr, men det här är något helt annat. Mat som jag älskar smakar ingenting, jag äter inte för att jag njuter av det utan för att jag måste (och för att karln blir så besviken på mig annars). Chocken har väl släppt, reaktionsfasen är här. Jag märker att jag försöker ta till mig alla möjliga försvarsmekanismer för att dämpa ångesten. Förnekelse, bortträngning. Karln har försökt med alla medel för att trösta mig, men jag vill bara att Mina ska komma tillbaka! Enda jag vill. ♥ Kan inte sova ordentligt, drömde om att Mina levde och att allt var som vanligt. Att hon var död var bara en dröm...trodde jag tills jag vaknade. Igår panikgrät jag mig till sömns, grannarna tänker väl. Om jag hör minsta lilla gökning i deras sovrum, vad hör inte dom då? Pappa ringde mig igår kväll, (även idag på morgonen) har inte orkat svara på något samtal innan det. Vi pratade i nästan 2 timmar, det var bra. Pappa är bra! ♥ Han är lika mycket känslomänniska som jag och vi kan ha dom mest djup samtalen som finns. Pratade även med min fina Jonneli. Tårana kom, det var jobbigt! Alltid tyckt det är jobbigt att gråta bland människor (klarar bara av det med min karl). Men det gick bra med Jonneli också. ♥ Imån är det dags att ta tag i jobbet, bara att ta på sig masken och visa sig stark. Sådär, nu har jag spottat ur mig de mesta. Känns bättre.