Den 21/7 gick en av mina drömmar i uppfyllelse. Att bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise 2104 m.ö.h, är något som jag velat i flera år och äntligen tog jag tag i saken. Fråga mig inte varför jag inte gjort det tidigare när jag t.o.m. ser bergstoppen från min lya. Dagen då det var dags kröp jag och karln ut från tältet väldigt tidigt på morgonen, det blåste rätt hårt och när vi vände oss om för att kolla sikten uppe på toppen så såg det rätt hemskt ut. När vi kom upp till fjällstationen hittade vi en skylt, ”Topptur-avstängd-Östra leden”. Vi kände lite ångest, men vi hade ju ställt in oss på denna tur (för envis för sitt eget bästa) så vi började vandra iaf kl 08.00, dock tog vi såklart den västra leden upp som är lite ”snällare” och som man kan ta sig upp utan guide. Snäll och snäll vet jag inte, hade det varit molnfritt så kanske. Den första biten var rätt lätt, vi hade ju inte kommit upp till vintern ännu, heehee. Eftersom vi hade bestämt oss för att bestiga Kebnekaise och sedan knalla hela vägen tillbaka på en och samma dag så var det rätt rask takt som gällde hela vägen upp. Vila fick man max göra några minuter för att hinna och hålla värmen kvar. Första halvan var rätt bekväm stigning, men det var värre när vi kom riktigt högt och det var dags att börja klättra/krypa upp för snö och stora klippblock. Ångesten kom när man såg det stora, svarta och otäcka berget komma närmare och närmare oss. Jag vet inte vad som flög i oss, men man bara fortsatte och fortsatte. De var flera smågrupper som vi mötte på vägen, alla var lika taggade och envisa. Men ju närmare vi kom desto värre blev det. Fler och fler såg vi vända, dom tyckte att dom hade gjort ett klokt beslut. Men deras vändning fick oss inte att tappa hoppet. Vi fortsatte! Många gånger tänkte man, är det här verkligen en dröm? Många gånger under resans lopp var detta mer en mardröm. Den värsta man kunde tänka sig. Det var strängt förbjudet att tänka ”Varje steg jag tar måste jag ta tillbaka, tänk om något händer? Det är för dålig sikt för att en helikopter ska kunna hämta oss!! Tänk om jag tuppar av där uppe, tänk om jag dör??”. Började man tänka i dom banorna var det kört, panikångesten kom som ett slag. Det som gällde var att snabbt slå bort tankarna och bara gå. Inte tänka alls!

Den sista biten var värst, alla hade vänt och kvar stod vi, inte mer än en 15-20min från toppen. Jag har aldrig upplevt dödsångest innan, idag vet jag vad det handlar om. Vi trodde inte vi skulle komma hem. Karln skakade till mig och försökte få mig att förstå att vi nog måste vända vi med. Men nej, jag skakade av ångest och tårarna föll, en blandad känsla av misslyckande och grov rädsla överröste mig. ”NEJ! HAR VI KOMMIT SÅ HÄR LÅNGT SÅ SKA VI FAN INTE VÄNDA!”. Jag vet inte hur jag lyckades förtränga min rädsla, det här är utan tvekan det värsta jag varit med om i hela mitt liv, men vi fortsatte och tillsist nådde vi toppen. Vi fotade, pussades och kände ett lyckorus så det bara sprattlade i kroppen. Vi kunde t.o.m. skratta ihop, mitt i all ångest. Känslorna var nämligen galet blandade. Uppe på toppen kan man se 1/11 av Sverige, tyvärr var sikten något av den sämsta man kunde ha, trist när man väl var där. MEN VI KLARADE DET! LYCKLIG I SJÄLEN!  Kl 20.00 var vi tillbaka i tältet igen. 12h tog vår vandring alltså! En gång och aldrig mer! ♥ 

Låångt där nere började vi. Här var det iaf grönt och ännu ingen vinter!